“Monjes, en tres casos se debe ejercer el ardor. Y, ¿cuáles son esos tres? Se debe ejercer el ardor para que no surjan los malos y perjudiciales estados mentales que aún no han surgido. Se debe ejercer el ardor para que surjan los beneficiosos estados mentales que aún no han surgido. Se debe ejercer el ardor para soportar las sensaciones corporales que traen dolores atroces, agudos, perforaciones, horrores, que son desagradables y minan la vitalidad de uno. En esos tres casos, monjes, se debe ejercer el ardor.
“Cuando el monje ejerce el ardor para que no surjan los malos y perjudiciales estados mentales que aún no han surgido, para que surjan los beneficiosos estados mentales que aún no han surgido y para soportar las sensaciones corporales que traen dolores atroces, agudos, perforaciones, horrores, que son desagradables y minan la vitalidad de uno, es llamado el monje que es ardiente, vigilante y atentamente [atento] con el fin de completar el fin de la insatisfacción”.
“Tīhi, bhikkhave, ṭhānehi ātappaṁ karaṇīyaṁ. Katamehi tīhi? Anuppannānaṁ pāpakānaṁ akusalānaṁ dhammānaṁ anuppādāya ātappaṁ karaṇīyaṁ, anuppannānaṁ kusalānaṁ dhammānaṁ uppādāya ātappaṁ karaṇīyaṁ, uppannānaṁ sārīrikānaṁ vedanānaṁ dukkhānaṁ tibbānaṁ kharānaṁ kaṭukānaṁ asātānaṁ amanāpānaṁ pāṇaharānaṁ adhivāsanāya ātappaṁ karaṇīyaṁ. Imehi tīhi, bhikkhave, ṭhānehi ātappaṁ karaṇīyaṁ.
“Tīhi, bhikkhave, ṭhānehi ātappaṁ karaṇīyaṁ.
Anuppannānaṁ pāpakānaṁ akusalānaṁ dhammānaṁ anuppādāya ātappaṁ karaṇīyaṁ, anuppannānaṁ kusalānaṁ dhammānaṁ uppādāya ātappaṁ karaṇīyaṁ, uppannānaṁ sārīrikānaṁ vedanānaṁ dukkhānaṁ tibbānaṁ kharānaṁ kaṭukānaṁ asātānaṁ amanāpānaṁ pāṇaharānaṁ adhivāsanāya ātappaṁ karaṇīyaṁ.
Imehi tīhi, bhikkhave, ṭhānehi ātappaṁ karaṇīyaṁ.
“Tīhi, bhikkhave, ṭhānehi ātappaṁ karaṇīyaṁ. Katamehi tīhi? Anuppannānaṁ pāpakānaṁ akusalānaṁ dhammānaṁ anuppādāya ātappaṁ karaṇīyaṁ, anuppannānaṁ kusalānaṁ dhammānaṁ uppādāya ātappaṁ karaṇīyaṁ, uppannānaṁ sārīrikānaṁ vedanānaṁ dukkhānaṁ tibbānaṁ kharānaṁ kaṭukānaṁ asātānaṁ amanāpānaṁ pāṇaharānaṁ adhivāsanāya ātappaṁ karaṇīyaṁ. Imehi tīhi, bhikkhave, ṭhānehi ātappaṁ karaṇīyaṁ.
Yato kho, bhikkhave, bhikkhu anuppannānaṁ pāpakānaṁ akusalānaṁ dhammānaṁ anuppādāya ātappaṁ karoti, anuppannānaṁ kusalānaṁ dhammānaṁ uppādāya ātappaṁ karoti, uppannānaṁ sārīrikānaṁ vedanānaṁ dukkhānaṁ tibbānaṁ kharānaṁ kaṭukānaṁ asātānaṁ amanāpānaṁ pāṇaharānaṁ adhivāsanāya ātappaṁ karoti. Ayaṁ vuccati, bhikkhave, bhikkhu ātāpī nipako sato sammā dukkhassa antakiriyāyā”ti.
Yato kho, bhikkhave, bhikkhu anuppannānaṁ pāpakānaṁ akusalānaṁ dhammānaṁ anuppādāya ātappaṁ karoti, anuppannānaṁ kusalānaṁ dhammānaṁ uppādāya ātappaṁ karoti, uppannānaṁ sārīrikānaṁ vedanānaṁ dukkhānaṁ tibbānaṁ kharānaṁ kaṭukānaṁ asātānaṁ amanāpānaṁ pāṇaharānaṁ adhivāsanāya ātappaṁ karoti.
Ayaṁ vuccati, bhikkhave, bhikkhu ātāpī nipako sato sammā dukkhassa antakiriyāyā”ti.
Yato kho, bhikkhave, bhikkhu anuppannānaṁ pāpakānaṁ akusalānaṁ dhammānaṁ anuppādāya ātappaṁ karoti, anuppannānaṁ kusalānaṁ dhammānaṁ uppādāya ātappaṁ karoti, uppannānaṁ sārīrikānaṁ vedanānaṁ dukkhānaṁ tibbānaṁ kharānaṁ kaṭukānaṁ asātānaṁ amanāpānaṁ pāṇaharānaṁ adhivāsanāya ātappaṁ karoti. Ayaṁ vuccati, bhikkhave, bhikkhu ātāpī nipako sato sammā dukkhassa antakiriyāyā”ti.